Och så fösvann hon som hade största hjärtat som kan rymmas i en sån liten kropp. världen kunde inte hantera en sån fin människa antar jag. men jag vet inte hur jag ska hantera det. hur ska jag få in det i min hjärna att jag inte kan parkera hos dig längre och vandra upp för dom alla trapporna som jag alltid varit så imponerad att du krigat dig upp för, knacka på och få fika dom kakorna som bara du gör så bra. men antar att världen har blivit en hemsk plats om än värre nu när du inte finns kvar och himlen kommer vara så himla mycket finare. om inte komer din närvaro göra den till en vacker plats. du har lärt mig att se det fina i det lilla och jag är dig evigt tacksam för det. vila i frid Maine.