Sitter i skrivande stund i en buss full med lökiga och leriga människor. 
Vi har än bara åkt tre timmar på vår resa på 14. 
Med Evelyn vid min sida och hennes musik i mina öron så ska jag spendera mina sista timmar 
på denna tripp till Bråvalla festivalen där vi har "blivit fulla på musik".

Det är något med att stå i ett hav av människor där alla andas 
samma musik i lungorna. Alla gungar tillsammans i en våg. 
Att föra ihop människor på det sättet kan ju va det mäktigaste.

Har fått uppleva campinglivet, där sprit kök använts flitigt,
 där regnet krupit in i tältet, där jag ständigt har haft borta
 en tjocksocka och där vi hängt med grannar. 
har också fått uppleva den sjukaste avföringsfloden,
 min första höger i skallen (obs ej med mening) och sjukaste thunder stormen!

Vi har varit omringade av musik som kommer leva kvar i mig
en lång stund efter denna vistelse.
Såsom Markus ord om Sveriges brist på mänsklig värme
som leder till att nazist partier nu är
fjärde största (OBS inte helt korrekt citat) och bara det får en varm i hjärtat.
Att mellan låtarna få höra på björnstammens tafatta 
men ack så ärliga ord och att få sitta på axlar på Iron Maiden
och få beskåda massan av människor eller att
Håkan plötsligt klev ut på scenen med Veronica.
Eller att bara få hänga med så trevliga människor 
som jag har fått det räcker långt.
All denna stämning kommer jag leva på länge de vill jag lova. 

Nu längtar jag dock efter där jag passar bäst 
och kan andas så mycket skogsluft jag vill.
Tack och adjö Bråvalla det var trevligt att hänga lite, på återseende!