ute är det stormen som vinner alla fajter. när man står lägnst upp på ett fjäll och måste kämpa sig ner för den branta backen för att vinden har en i sitt grepp eller när man kommer hem helt slut efter att ha trampat sig hem på cykel omringad av fallna träd och vindar, det är då man förstår hur liten människa man är och hur mäktig naturen är. hur naturen kan förgöra en, hur man kan häpnas över den och hur mycket naturen hjälper en. hur man kan finna andrum hos den. man kan vandra i den förevigt ända tills man har funderat tillräckligt på livet för tillfället och alla frågor har blivit klara i en tjorvig hjärna. ibland glömmer jag bort den. mögglar bort inomhus med tv:en framför något som jag ibland inte ens ser på eftersom mobilen är i fokus där jag kollar något oväsäntligt som jag ändå glömmer. ut och lufta hjärnan på saker som tar plats helt i onödan och fylla den med drömmar och nya äventyr. ett tips från flickan mitt i skogen såhär på kvällskvisten.