om en vecka är det första maj.

om en vecka är det 16 dagar kvar tills jag och mina klasskamrater sätter oss i ett plan med mål turkiet.

om 42 dagar säger jag farväl av samma personer.

på något sätt är jag inte förtvivlad, tror det är för att jag inte riktigt förstår att det faktiskt snart är slut. jag har svårt att acceptera det.